Jag heter Morris... kapitel 1

…….och jag är en strävhårig tax, en sån där hund med lång aristokratisk näsa, borstiga mustascher och yviga ögonbryn, ganska korta ben, s k taxben och en lång muskulös kropp, fin lång svans utan krusiduller som jag reser upp som en antenn när andra hundar av manligt kön dyker upp på min väg. Matte kallar mig matvrak, men det är inte alldeles sant, för det finns redan ett matvrak i vår familj och hon heter Posin. Hon är min systerdotter och en veritabel odåga, det har jag faktiskt tyckt ända sen den dan hon kom innanför vår tröskel. Nu måste jag väl ändå medge att hon har blivit lite bättre vartefter åren gått - och det har gått några år, närmare bestämt 12 nästan 13 år sen hon föddes. Och ni ska veta att jag inte har haft det så lätt, den gentleman jag är. Hon har fått styra och ställa med ommöbleringen av våra korgar, hon kan aldrig bestämma sig för vilken korg som är den skönaste, för det verkar alltid vara den som jag sover i just då. Ibland har jag försökt morra lite försynt och ibland något ilsknare, men hon bryr sig inte, utan kliver sakta och försiktigt in i min korg och borrar ner sig så att jag bara är tvungen att lämna den sköna bädden och ge plats åt henne. Suck!


Om vi tar det från början – så föddes jag den 10 april 1991 – oj då är jag såå gammal! Vi var tre stycken som föddes den dan – Muskabo Alexandra hette min mamma och pappa hette Campilios Ess och var väldans stilig. Mina två systrar fick namnen Denise, som är mamma till Posin och Daisy och jag är döpt till Danilo. Syrrorna var väldigt mopsiga, speciellt Denise (man kan förstå varifrån Posin fått sitt sätt). Daisy var mer lik mig, både till utseende och sätt, lugn och försynt. Hon har tyvärr gått bort för nåt år sedan. Denise bor nånstans uppe i Norrland och lever nog livet fortfarande, hörde att hon faktiskt har blivit en duktig jakthund. Det är ganska lugnt nu för tiden, men när jag var ung, då var det liv i luckan.
Men jag kommer ihåg den dan jag flyttade in hos min nya familj, det var i början av juni och avslutningsdag i skolan, och solen sken och det var varmt. När Ulrika, ja det är hon som födde upp mig och mina syskon, tog med mig till mitt nya hem satt gårdens alla ungar uppflugna på garagetaket som små fågelungar och bara väntade. Och när vi kom ut ur bilen kom dom rusande i full karriär. Lite skrajsen blev jag nog, men jag försökte att inte visa det. Jag gick lugnt runt i huset genom hallen och köket och nosade lite överallt, sen blev jag plötsligt så trött att jag bara kurade ihop mig i ett hörn i köket och somnade. Men husse och matte hade andra planer för min sovplats. Dom hade satt en rund grå korg under trappan direkt innan för dörren och sa att – Där är din plats Morris! Men där fick dom tjii – jag gick in i köket igen och la mig tillrätta än en gång i hörnan på golvet och somnade om. Dom såg ut som frågetecken allihop och bar ut mig i hallen igen, men jag klev resolut ur korgen och gick tillbaka in i köket. Jag tänkte att det här kan bli besvärligt, men dom fattade galoppen till slut och bar in korgen i kökshörnan istället. Skönt – det var precis det jag ville. Så hade dom fattat vem som bestämmer – tills Posin kom in i mitt liv efter ca två år, men det är en annan historia som det kommer mer om i Kapitel 2, som dyker upp här på sidan endera dagen.

Jag heter Morris... kapitel 2

Allting gick min väg när jag var liten valp. Jag behövde bara pipa lite lite grann, så kom nån av barnen i huset och lyfte upp mig och frågade vad jag ville och för det mesta ville jag nog leka eller äta nåt gott eller gå ut och kissa. Jag blev rumsren väldigt snabbt, det har matte berättat många gånger för den som vill höra och jag lyfte på benet JÄTTETIDIGT, faktiskt när jag endast var ca 3 månader. Det har ni svårt att tro va? Men det är sant. Jag kommer ihåg den dan som igår – vi var på båtsemester (och det är den bästa semester jag vet). Vi åkte till en ö – Öland – och jag blev lyft iland på bryggan i Byxelkrok. Hade väl inte kissat på ett bra tag så jag skyndade mig fram på träbryggan mot en grön slang som hängde som nån sorts orm från en kran – och där – stannade jag till och lyfte på benet och kissade !! Undrar vem som blev mest förvånad – husse och matte eller jag?

Jag var nog lite kräsen var någonstans jag ville kissa i början, jag var ju van att bara bli utsläppt på en stor grön skön gräsmatta utanför huset och då kunde jag kissa var som helst. Men när vi sen var på båten och gick iland på olika öar – en del med hagar med en massa konstiga gråa krulliga djur som sa Bää och ibland fanns det bara kala klippor och inget gräs alls – och då ville jag inte kissa. Till slut hittade matte en liten plätt med mossa där hon satte ned mig och vips! så kissade jag!
Jag var väldigt stolt när jag promenerade längs med relingen på båten och tog ett litet skutt upp på däck. Kommer ihåg en gång då jag hade bråttom iland (av olika skäl). Det var på Utö och vi stävade sakta mot en ledig kajplats. Jag hade tagit plats på däck och satt där i min röda flytväst och tyckte plötsligt att NU är det dags att hoppa iland. Så jag tog ett JÄTTESKUTT mot kajen, men den var för långt bort så jag hamnade i vattnet. Det var snopet. Tur att jag hade västen på! När jag låg där och simmade lite så plötsligt flyger jag upp på däck igen – husse hade tagit tag i handtaget som satt på västen och vips var jag tillbaks på båten. Sen hörde jag hur dom svamlade om att ”Nu blir han rädd för vatten” och sånt trams, men varför det – det var helt okey med ett dopp, det var ju sommar och varmt!!


Det blev många båtturer under mina år – närmare bestämt 13 år på sjön – nu låter jag som en riktig sjöbuse. Hrmff! Min bästa position var längst bak i aktern, precis bredvid flaggan, där satt jag med framtassarna på relingen och lät vinden blåsa på mig så öronen fladdrade. Man fick så många luktintryck på det viset. Och när vi plötsligt saktade av och styrde stäven mot en klippa eller en udde så förstod jag att nu är det visst dags att gå iland och få röra på sig lite mer. Men vilken tid det tog! Jisses, säkert en hel kvart, skulle först åka fram och tillbaka och kolla om platsen dög, när dom väl bestämt sig skulle matte först kasta i en plätt – ja det heter så – en sorts ankare, sen skulle dom kasta lasso runt träd, flera stycken, och måtta och dra i tåtar, ja det fanns ingen ände på det. Och jag som bara ville gå iland och snusa i backen, skälla på några fåglar och slå en drill. Ja, till slut fick jag ju det, men tid tog det och då hade jag gnällt och gnytt högt och länge och alla försökte få tyst på mig, men det gick inte.
En gång så bar dom faktiskt ner mig i skuffen för att jag skulle vara tyst och inte gnälla, men då var jag ju tvungen att gnälla ändå högre och t o m skälla för att dom skulle höra mig, så det gjorde dom nog bara en gång.

Kommer ihåg en gång då vi kom till nån härlig ö som luktade underbart av nånting jag inte kunde komma på vad det var. Men när vi gick på kvällspromenad så skulle husse just släppa lös mig – för det var ju en ö – då plötsligt en stor hjord av hjortar lösgjorde sig från mörkret och satte av i galopp och jag bara tjööt. Tänk om jag hade varit lös..!

Jag heter Morris... kapitel 3

Jag är ju egentligen född till jakthund, men ingen i min familj jagar – ja utom Posin förstås, men hon jagar ju bara katter – så när jag var ung, ca 6 månader och passerade ett rådjursspår så började jag skalla, tjuta, sa matte, men det var ju mitt jaktskall som hon hörde. Det ska sägas att det var ett ganska högljutt skall, så matte började hala och dra i kopplet och säga ”Fy”. Men jag var eld och lågor, det här var ju mitt område – det kände jag i hela kroppen ! Det var mitt första möte med viltspår men inte mitt sista för sen fick jag faktiskt gå, jag menar springa, viltspår, både som träning och på tävling och blev med tiden ganska så skicklig – jag tog hem flera 1:or men även några 2:or pga att jag hade lite bråttom – man fick ta 45 min på sig för en runda på 600 m – men varför söla så när jag hittade spårslutet på mindre än en kvart! Mitt rekord är faktiskt 13 minuter! Det blev ju lite sneddande och en hel del genvägar, inte särskilt spårnoga, som domaren sa i skarpa ordalag – men jag ville ju bara hitta den åtråvärda rådjursskanken, den var sååå god och jag fick bära den med mig hem och även gnaga ganska länge på den innan matte tyckte det var nog. ”Du kan få ont i magen” sa hon. Pyttsan!

Jag tog i alla fall så många viltspårsettor att det räckte till ett ”Viltspårschampionat” som sitter inramat uppe på väggen mitt ibland alla färgglada rosetter, som inte alls var lika kul att erövra, men det är ett annat kapitel.
Tillbaka till mina jaktäventyr. Vid sådär knappa året spatserade husse, matte och jag nere på ängen, ett ställe där man verkligen kunde kuta runt och leka men även träffa andra hundar, mer eller mindre trevliga. Fortfarande på den tiden fick jag springa lös, för jag var ganska lydig, vi hade ju gått en del valp- och fortsättningskurser i lydnad, sen även sök- och spårkurser.
Den här dagen sken solen och allt var frid och fröjd när jag plötsligt känner den här härliga viltlukten i backen – hörde matte och husse säga nåt om att nu måste vi nog koppla Morris – men jag var redan långt borta och på väg att driva ett rådjur på flykten. Up and away! Vov vov vov vov hördes mitt jaktskall i fjärran och husse följde springandes efter. Matte stannade kvar på ängen som man ska för att fånga in hunden när den kommer tillbaka!!? Nej, det var faktiskt jag som hittade husse när han rusade runt bland en massa parkerade bilar borta vid Lövsta. Jag blev förvånad över att han kunde springa så fort och så långt. Sen trodde nog husse att jag var trött för han bar mig hela vägen genom skogen tillbaka till matte som stod kvar där och såg förargad ut med ett tomt koppel i handen. Sen dess har jag fått gå i koppel på promenaderna. Ett sånt där flexikoppel som blir 8 m långt, så det är helt okej faktiskt. Det känns nästan som man är lite lös.
En period trodde jag att jag var en fågelhund, det sa matte i alla fall, för jag rusade ner i dikena och skällde på nån uppflygande koltrast eller skata, men det var bara för skojs skull och när jag hade lite vårkänslor i kroppen. På tal om vårkänslor så var det faktiskt meningen att jag skulle bli far en vacker dag – men tyvärr av olika anledningar så blev det inte så. Jag hade faktiskt flera fjällor på gång under åren;

• Bella – svart taxtik med röda tecken, granntjejen som flyttade ut på landet och skaffade vakthund istället

• Toya – viltfärgad snygg tjej som tyvärr blev skjuten i slagsmål med en grävling

• Fia – inte att förglömma – Bellomisdonnan med underbettet – blev överfallen av två katter och fick oturligt nog ett öga utrivet och blev sen arg på allt och alla – inklusive mig

• Några namnlösa genom Strops kennel – dom valde en annan kille, jag var nr 2

• Signe, min fästmö, tyvärr var jag lite för gammal och fick prostatabesvär i samma veva.

Ingen idé att gråta över spilld mjölk.

Det här med rosetterna jag nämnde förut var att matte anmälde mig till olika utställningar för taxar, för det mesta utomhus, och det tyckte jag var skönt (om det inte regnade) men ibland var det i nåt unket ridhus där man hade sågspån blandat med hästskit upp till magen, inte såå kul, svårt att gå också eller springa som man måste för att domaren ska kunna se hur man rör sig. Men ibland var det inomhus i en stor hall med MASSOR av hundar överallt. Man skulle springa runt i ring på en hård betongplatta tillsammans med en massa andra killar som spände sig och muckade. Då fick dom se upp – jag fjädrade mig och satte svansen i vädret, men det skulle jag inte göra sa matte, för då blir det minuspoäng. Konstigt system! Jag lyckades i alla fall bra på så många utställningar att jag fick ett Utställningschampionat som jag skulle vara stolt över, tyckte matte. Husse tyckte mest att det var trams. En hund är en hund, sa han.

SUvCh SJCH Muskabo Danilo

När jag fyllde 7 år fick jag börja gå som veteran på utställningarna. Då var det inte lika mycket konkurrens – det fanns helt enkelt inte lika många fortfarande ”still-going-strong” champions – så där tog jag en del priser, mest hederspriser och då fick man höra att man hade vigör som en yngre förmåga och fortfarande var av championkvalitet. Då kunde jag slappna av mer och behövde inte gå och spänna mot unga kaxar, utan nu var det ju gamla gubbar som lufsade runt i ringen! Men så småningom slapp jag vara med, utan matte koncentrerade sig på Posin, hon blev faktiskt Bästa Veteran en gång vill jag minnas. Och efter det fick hon vara med om och om igen, tills husse än en gång tyckte att ”Kunde inte hunden få slippa sånt här”?
En gång då Posin var 12 år minns jag, så sa domaren att hon skulle ha gissat på att hon var sådär 7-8 år. Då blev hon mallig vill jag lova.

Jag heter Morris... kapitel 4

Ja, Posin ja, hon heter egentligen Muskabo Erica, men blev omdöpt direkt av barnen i familjen faktiskt. Matte hade nog tänkt att hon skulle heta Muska efter min mormor, men så fort hon kom hem till oss en tidig dag i maj så började dom kalla henne för Posin. Konstigt namn på en hund! Matte hade en gammal hund när hon var liten, en lång, smal taxkille som var svart med röda tecken och han hette Posin men kallades oftast för Puschkin. Sen fanns det faktiskt en Pousin till före det som tillhörde barnens mormor Christina på 40-talet. Så våran Posin är nr 3 och borde stavas Posine, eftersom det är en tjej.
Men när nu Posin kom in i mitt liv så blev det lite mer komplicerat, i början speciellt. Hon var inte stilla en sekund – hon tog ALLA mina saker – inklusive min korg, hon åt upp min mat om inte matte eller husse passade henne – hon bet och slet i allting. Och så skällde hon när hon ville nåt – eller inte ville nåt – så jag hade det faktiskt inte så lätt. Men sen vänjer man ju sig och lär sig att uppskatta sällskapet och innerst inne, så är hon ju ganska bra, i alla fall nu för tiden, att ha som sällskap.

Sen var hon ju en väldigt bra mamma, det måste sägas, hon uppfostrade allt som allt åtta barn – i två omgångar, och hon höll reda på dom själv, jag behövde aldrig hjälpa till. Sanningen att säga så är jag inte så förtjust i småkryp, dom är så oberäkneliga, plötsligt hänger dom där i örat eller i svansen och då blir jag förbannad och fräser till – och dom bryr sig överhuvudtaget inte alls, utan verkar tycka att det är kul och inte alls på allvar. Så när dom sprang runt i köket så kröp jag in under tevagnen eller ännu hellre under nån säng dit dom inte fick gå tills det blev lugnt igen och jag kunde komma fram. När dom här spolingarna for runt över golvet var det ju viktigt att dom inte kunde få tag på och äta eller sätta i halsen småsaker dom fann på golvet, så matte fick städa rätt så ordentligt då.

När vi nu talar om att äta, så kommer jag ihåg som igår (nästan) när jag fick följa med matte in till staden, jag var väl så där ett år ungefär, och hon hade varit på ett kondis och köpt nånting som doftade gudomligt – nåt som hon och husse skulle dela på till kaffet sa hon, la påsen i baksätet och parkerade bilen för att snabbt kila in i en affär och titta på en jacka. Nu var hon borta så länge att jag blev väldigt nyfiken på vad som kunde finnas i påsen. Jag klättrade över till baksätet och tog med mig påsen ner på golvet och började undersöka den. Mmmm det luktade sååå himla gott – och det var gott också – jag kunde inte låta bli att smaka på alltihop – påse och allt. Det var så svårt att få ur florentinen (som jag senare fick lära mig att godsaken hette) ur påsen så jag tuggade i mig rubbet och påsen smakade inte illa heller faktiskt, så den slank också ner.
Men vilket liv det blev på matte när hon kom tillbaka – hon skällde faktiskt ut mig så jag satt kvar på golvet i baksätet hela resan hem och vågade inte komma fram. Det var första och sista gången jag åt en florentine.

Men jag har smakat på andra saker i påsar – man kan ju inte se vad som finns i en påse och då måste man ju riva och slita lite för att komma åt innehållet. Den här gången jag tänker på nu var när hela familjen skulle åka till fjällen, allt var packat och klart och dom skulle ”bara” hämta det sista som skulle tas med och för att jag inte skulle vara i vägen för deras framfart så placerade matte mig som första passagerare i bilen.
Häftigt, här satt jag alldeles själv i framsätet och funderade på hur jag skulle få tiden att gå fortare – för dom kom ju aldrig – när jag plötsligt får en spännande doft i min nos – hmmm nåt jag inte känt förr, doften kom från en sprängfylld papperspåse som stod mittemellan framsätena. Den borde undersökas tänkte jag och såg mig omkring, men det var ingen som iakttog mig så jag började försiktigt dra lite i påsen. Men den ville inte öppna sig så lätt så jag fick ruska till ordentligt och vips! ur trillade alla möjliga små karameller i olika färger – mjuka och hårda om vartannat. Själv tycker jag bäst om (så här i efterhand när lugnet lagt sig) dom mjuka kolorna, men dom hade en förmåga att fastna längst bak i tänderna och var nästintill omöjliga att bli av med, men goda var dom!!
Men plötsligt hörde jag ett illvrål – en av lillhussarna hade upptäckt vad jag gjorde – så då spottade jag ut allt jag hade i munnen (utom kolan för den satt fast) och hoppade raskt till baksätet och såg förstås väldigt oskyldig ut. Men dom förstod att det var jag som varit framme i alla fall. Jag hörde matte säga att ”han har smakat på varenda en”! Dom slängde påsen och vad jag kommer ihåg så åt dom inget godis på hela vägen till fjällen.

Ibland har jag förvånat husse och matte med att vara så alert och uppmärksam på ett sätt som dom aldrig hade kunnat förutse. T ex vissa mornar när jag börjar pipa lite försiktigt så kommer matte ut i köket efter en liten stund och säger att hon just vaknat och ”bara tänkte tanken” : att nu vill väl snart hundarna gå ut, och vips så hade hon hört mig pipa. Hon förklarar det med att hon har skickat en bild till mig och jag har snappat upp den bilden att hon tänkte gå ut med mig och sen tror hon att jag kan läsa hennes tankar. Ja, så är det kanske, vad vet jag om detta, matte får tro vad hon vill.

En annan gång då jag förvånade hela sällskapet var när det var sommar och sol och vi var ute med båten och hade gjort fast båten vid kajen i kanalen i Trosa. Matte och husse satt och läste och jag låg bredvid mattes knä och sov (med ett öga i taget förstås), när jag plötsligt fick se en hund springa omkring och leka uppe på kajen på gräsmattan. Som ett jehu (mattes ord) störtade jag rakt över mattes och husses böcker och upp på kajen för att hälsa på den andra hunden.
Matte sa att det var ju tur att det var en tik, men det är ju klart annars hade jag ju inte rusat iväg på det där sättet, vad tror hon egentligen? Det var en söt liten taxflicka, jag tror t o m att hon löpte, så det var det som drog så starkt. Matte for iväg över kajen och haffade mig innan jag hann hälsa ordentligt, typiskt.
Men när vi står där och matte ber om ursäkt för mitt uppträdande hör vi en röst som ropar: Cathy, hallå!! Och där några båtar framför oss sitter Kerstin och Benke och viftar och ropar. Så det var faktiskt min förtjänst att vi träffade lite kompisar, och vi blev inbjudna till deras landställe på Regarn och där fanns det väldigt mycket härliga doftspår att följa.

Har jag talat om att jag är en vakthund också? Jag vaktar min matte och mitt hus och mitt hem.

En dag ringde det på dörren helt apropå, jag skällde som vanligt för att tala om att nu kommer det nån. Matte öppnar och utanför står en kille (Latte, hette han visst) (Konstigt namn på en karl!) Han skulle hämta några nycklar. Jag står kvar innanför dörren (för matte har inte sagt ett ord till mig, att jag ska hälsa eller gå och lägga mig eller så) och plötsligt när matte gått iväg för att hämta dom där nycklarna, så tar Latte ett steg in över tröskeln för att gå in, men det skulle han inte ha gjort, för då var jag där direkt och drog honom i byxbenet och ruskade till ordentligt.
Han blev visst rädd för han hoppade baklänges ut genom dörren och såg förskräckt ut. (Tänk att han blev rädd för mig som är så liten!!?) Men jag bet honom inte, tog bara tag i byxan lite grann.
Efteråt sa matte att jag hade varit duktig och gav mig faktiskt en godis har jag bestämt för mig.

Jag heter Morris... Sista kapitlet

En gång en sommar, jag var väl sådär 1 ½ år för Posin var inte ens påtänkt, när matte och vår granne Bibbi tog med mig och barnen till Lövsta för att bada. Där hittade dom en ”övergiven” andunge som försökte hänga med ett gäng änder som simmade iväg. Men den andmamman fräste åt den lilla andungen så det var tydligt att hon inte var hans mamma.
Eftermiddagen led mot sitt slut och den lilla ungen kom fram till oss och satte sig alldeles nära, alla fåglar var som bortflugna, utom några kråkor som satt och skränade i träden en bit bort. Nu började killarna undra vad vi skulle göra med den övergivna ungen. Vi kunde ju inte lämna den alldeles ensam med kråkorna? Eller? Matte och Bibbi började titta på varann och Bibbi sa: Vi har ju katt!! Matte sa: Vi har ju Morris!! - Ja men han är ju så snäll!! Sa alla barnen i kör.

Så blev det att vi tog med den lilla ”andungen” hem till barnens stora förtjusning. Jag var väl också lite intresserad av den och undrade vad det var för en figur. Den döptes till Goofi och flyttade in i en stor back där den sov på natten. Men på dagarna gick den omkring i köket och satt på mattes fötter när hon lagade mat och på hennes axel när hon tittade på TV.
Jag tyckte han gick alldeles för sakta så när han spatserade i köket gick jag bakom och puffade honom lite i rumpan så att han skulle springa lite – och det gjorde han. Det var rätt kul. Sen fick Goofi simma i badbaljan ute på gräsmattan, det gillade han och jag stod och övervakade så att han inte drunknade. Matte sa att hon tyckte jag var duktig som samsades med Goofi.
Men efter några veckor så dog han plötsligt. Alla barnen stortjöt och jag försökte trösta dom så gott det nu gick. Det var en sorglig tid, men kanske bäst som skedde, för efteråt fick matte veta att det minsann inte var nån andunge utan en – canadagås-unge!! Och dom är ju inte lika snälla som änder och dom blir ju jättestora så då hade jag nog inte kunnat puffa den i baken så länge till.

Har jag berättat när jag gick spårprov? Det var livet det! Tänk när matte tog fram spårlinan då visste jag att det skulle bli en härlig dag – då gick vi ut i skogen och jag fick leta reda på en rådjursskank som satt fast i nån buske eller så. Men dom hade gömt den väl och inte gick dom efter nån karta och kompass när dom gömde den – det var en mycket krokig väg fram till skanken – man fick byta riktning stup i ett och ibland tappade jag riktningen, men efter några ringningar så fann jag spåret och tog an det igen. Det här var jag bra på, jättebra faktiskt. Så bra att jag blev spårchampion!

Jag kommer ihåg ett par gånger särskilt bra. Den ena gången åkte vi bil ganska långt, så jag hann nästan somna, innan vi var framme och där i en glänta syntes en ”tant” med papiljotter i håret och med pekfingret framför munnen och hon hyschade på oss. Väck inte mina hundar, sa hon. Men det fattade hon väl att man kan inte smyga för en tax, vi hör alldeles för bra. Så innan hon hade sagt ”mina hundar” så började dom skälla som bara den.
Men i alla fall så var det härligt väder, ganska soligt och varmt och husse skulle gå med mig i linan, efter kom ”tanten” (hon var domare och skulle se om jag hittade spåret) Det hade hon inte behövt bry sig om för det var klart att jag skulle hitta den där skanken, även utan en massa folk som hängde mig i hasen, fast den här gången hade dom gömt den såå väldigt väl. Sist kom matte och hon bar på nåt som knallade väldigt förskräckligt högt visade det sig.
I alla fall började jag spåra och det gick jättebra, jag for fram som en tornado så husse fick nästan springa efter, och plötsligt kom vi till ett dike som var fyllt med vatten och det var ju så härligt för jag hade börjat bli törstig i värmen så jag kastade mig i och drack och badade litegrann också och hade det väldigt skönt.
Jag hörde att matte suckade längst bak : att nu är det väl kört? Men tanten sa faktiskt: ta det lugnt, han vet var han har sitt spår! Tänk att hon visste det!? Så när jag var klar med badandet så sökte jag upp spåret på andra sidan diket och så var vi iväg igen. Jag klarade upp alla svårigheter på vägen och hittade skanken under en gran – och den var jättegod att gnaga på och jag fick bära den hela vägen tillbaka till bilen. Då kände jag mig stolt!

Den andra gången var ute på Ekerö tidigt en vårmorgon. Jag skulle gå först av tre andra taxar och det kändes bra , för det är inte så kul att vänta, då blir jag lite gnällig, säger matte. Men jag spikade skanken den gången också och den domaren sa ”Att den här dagen börjar bra”.
Jag fick mina 1:or, men jag fick aldrig nåt hederspris och det förstod jag aldrig fastän jag satte det ena rekordet efter det andra – jag klarade av spåren på 0-tid. Man fick visserligen hålla på och söka i 45 minuter – men vadå? Det var väl inget att vänta på, så fort som möjligt var mitt motto!

Har jag sagt nånting om mina kompisar? Jag har haft en del killkompisar faktiskt, men mest tjejkompisar förstås. Men en av mina bästa kompisar var faktiskt en vit schäfer som hette Rex. Han var en väldigt stor kille och alldeles vit. När jag första gången träffade honom så började jag jaga efter honom och skälla och ha mig och matte ville förstås hämta mig och säga till mig, men Rex´s husse sa bara: låt honom hållas, Rex klarar av det här. Så där sprang vi ängen runt, han sprang först och jag jagade honom vilt skällande, men jag kom aldrig ikapp. Det var jobbigt för han sprang hela tiden fortare än jag.
Till slut gav jag upp och la mig ned och vilade och pustade och var helt slut – då stannar Rex upp och kommer gående sakta mot mig, när han är alldeles inpå så stannar han och böjer sig ner och ger mig en slick på nosen! Jag blev alldeles perplex. Sen den dan var vi bästisar! Och vi hade många trevliga träffar nere på ängen.

Nu när jag ligger här och filosoferar på mattes rutiga gamla skjorta och tänker tillbaka på mitt liv så känner jag mig helt nöjd – jag har haft ett härligt och innehållsrikt liv och det kan ingen ta ifrån mig. Jag börjar bli trött nu så jag slutar här och tänker sova en liten stund för snart är det väl matdags?

Morris somnade in på sin 15-årsdag i sin korg i köket omgiven av sin flock – och lämnade oss. Han var en mycket speciell hund som vi aldrig kommer att glömma - sov gott Morre!

Back